En dag i Bräcke

Efter totalt 24 tågresetimmar och en snabbvisit på 36 timmar hemma är jag nu åter i Åre, och tillfälligt regn i Tranås är återigen förbytt emot snöfall. Idag hängde jag på klassiskt jibbervis i parken i Bräcke tillsammans med Linnéa, Fia och Tove, så med byxorna lite hängigare än vanligt och mittmonterade lagg begav vi oss baklängesåkande nerför transporten mot Bräcke. Där väntade nypistade hopp och hårda rails på att få orsaka blåmärken och smärta, och efter ett spårigt liftåk var vi uppe vid toppen av den röda hopplinjen. Med adrenalinet pumpandes i kroppen och de pösiga kläderna fladdrandes i fartvinden styrde jag i fullfart mot de väntande hoppen. En svag inbromsning för att reglera farten, ett rejält frånskjut, och jag befann mig i ett tillstånd av total frihet för några sekunder, där kroppen hängde fritt i luften, innan en hård landning slog kroppen tillbaka till verkligheten. Men känslan var fulländad, och medans endorfiner och adrenaliner minglade runt tillsammans, fortsatte jag vidare mot nästa hopp.

Tove (ovan) och Fia (nedan) är laddade.

Hela förmiddagen tillbringade vi bland hopp och rails, och i kombination med flertalet hårda krascher började kroppen (och magen) skrika efter mat, så jag och Tove tog en välbehövlig nachotallrik på Rautjoxa. Sen fortsatte vi vidare till den röda raillinjen, för att hajka lite rails á la Jon Olsson. Som rail gäller det att ge och ta; de tar dina stålkanter och belag, samtidigt som de ger dig blåmärken. Men eftersom det är så roligt så fortsätter man, trots allt. Tove som var nybörjare på rails, mottog lite snabba skidlärar tips av mig, innan vi tvingade iväg henne att möta det obamhärtiga stålet, men efter några åk lärde hon sig att glida lite lätt, trots att hon ibland behövde lite hjälp av stavarna för att ta sig fram.

Fia har fått stilen (ovan), medan Tove nog har lite kvar att jobba på (nedan).

I Bräcke handlar det mycket om kultur. För den oinsatte kan det tyckas vara en bunt ungdomar i pösiga kläder, goggles nedanför näsan och för korta stavar, som bara står och väntar och aldrig åker. Men för den som tillbringar mer tid i parken inser man att dessa jibberkids faktiskt står och laddar inför sin nästa "switch cork 720 nose mute", vilket jag tålamodigt förklarade för Tove. Samtidigt gäller det att vara mentalt stark, när man inser att 9 åringar faktiskt gör fetare trick än du själv.

Dagen avslutade vi med att åka lite half-pipe, och efter att ha droppat in och känt magen uppe i halsen, nöjde vi oss för dagen och åkte hem. Ambitiös som jag är lagade jag en kulinarisk italiensk middag; pestotortellini med kycklingfilé och pestosås. Med en kropp som värker av ansträngning och krascher tar jag igen mig lite, innan det är dags för filmkväll på Kläppen.