JOSS - Jon Olsson Super Sessions (Dag 1)

Nu har årets stora skidfest börjat, Jon Olsson Super Sessions. Runt om Åreskutan har det sedan flera veckor byggts upp fem olika features: ett hopp med 30 metersplatå, ett enormt step-up hopp, en step-up corner, ett trippelhopp och ett old-school puckelhopp. Idag laddade åkarna upp med en galen kvällssession i Stendalen, där ett enormt step-up hopp stod och väntade på åkarna, medan kvicksilvret sjönk i takt med att solen gick ner bakom fjälltopparna. När vi anlände till sessionen vid fyratiden hade ljudet precis kommit igång, och snart vrålade Luke Vanvaal ut trickbenämningar till tonerna av känd skidfilmsmusik. Åkarna, som i ett team med en filmare och en fotograf ska göra en skidfilm på en vecka, värmde upp (!) i hoppet med 1080 graders rotationer och volter, och den cirka 4 sekunder långa luftfärden bjöd på spektakulära trick.

Till tävlingen hade Jon bjudit in den yttersta världseliten, med åkare som X-games vinnarna Andreas Håtveit och Simon Dumont, och snart började de komma igång med enorma trick. För att göra filmningen ännu mer spektakulär, filmades det snart med såväl follow-cam (en åkare hoppar med och filmar) och från helikopter.

Efter två kalla men helt underbara timmar av fartfylld action bestämde vi oss för att ge oss, och stelfrusna skråade vi bort mot 1000-meters platån, där vi fick åka nypistade backar i en underbar kvällssol. Och då kvällen avlutas med film och tacos, kan man nog kalla det för en superdag.

Feta krascher och strålande sol

Så var säsongens bästa vecka till ända. När solen tittade fram mot en klarblå himmel på tisdagsmorgonen, var det få säsongare som trodde sina ögon. Halvkisande letades solglasögon och spegelglas fram, och snart började googlebrännorna att frodas på rödfrusna ansikten. För som brukligt i Åre följdes det vackra vindstilla vädret även av kyla, med upp till 25 minusgrader på morgonen.

Men utan snöänglavakt hade veckan kunnat börja betydligt sämre, då jag nämligen var ytterst nära att skada mig svårt när jag åkte offpist. För under tisdagen var jag nämligen ute och åkte offpist, och sakta letade jag mig fram till olika bra åk. Men olyckan är aldrig längre bort än hård vind i Åre, så efter ett plötsligt felskär på vindpackad snö, löste ena skidan ut och jag började tumla runt. Efter att ha slått runt några gånger på grund av den höga farten, kände jag plötsligt ett sug i magen och hur föll. Och jag föll alldeles för länge. Så mycket hann jag tänka. Sen slog jag i snön hårt och obamhärtigt, med huvudet och ryggen först, innan jag mörbultad träffades av en eftersläntrande fallande skida. Omtöknad och lite smått chockad blev jag liggandes för att känna efter att jag inte skadat mig, innan jag försiktigt vågade resa mig upp. När jag fick se va som hade hänt drog jag häftigt efter andan; jag hade fallit handlöst ner för en sex meter hög klippa och landat mitt emellan två vassa stenar. Och inte blev det bättre för att ena skida låg kvar högst uppe på klippavsatsen.

Klippan där jag ramlade ner.


Min landning mellan stenarna uppifrån klippkanten.

Levande men blåslagen plockade jag två dagar senare upp min syster vid tågstationen, och efter en oerhört effektiv morgon befann vi oss endast två timmar senare uppe på toppen. Några 890 fallhöjdsmeters åk senare bultade adrenalinet och mjölksyran i benen och vi bestämde oss för att äta lite, innan vi avslutade dagen med härlig puderåkning i Tväråvalvet.

Under dessa underbart vackra dagar har jag även jobbat en hel del. Tre mornar i rad tog jag hand om två små tjejer mellan 3 och 5 år vid rullbandet i Tegefjäll, och i fredags guidade jag runt tre holländska snowboardtjejer i skidsystemet. I lördags började jag och Peter jobba med en grupp engelsmän som var nybörjare, men eftersom de var så glada och trevliga vågar jag utse dem till en av säsongens roligaste grupper. Från att ha glidit på platt mark första dagen kunde vi idag gå vidare till att åka ankarlift och testa parallellsvängar. De var så nöjda att de bjöd Peter och mig på lunch imorgon på Bustamon.

Ikväll åker Mirre hem igen, och efter att ha avslutat hennes fyra skiddagar med ett åk i Östra Ravinen är vi båda förtjänta av pizza och glass på Madonna. Mer än så har jag inte att säga om denna underbara vecka, då den inte går att beskriva i ord. Men eftersom en bild säger mer än tusen ord, har jag klippt ihop ett litet bildspel med härliga sol- och snöbilder, samt en liten railedit från Bräckes röda raillinje.

En dag i Bräcke

Efter totalt 24 tågresetimmar och en snabbvisit på 36 timmar hemma är jag nu åter i Åre, och tillfälligt regn i Tranås är återigen förbytt emot snöfall. Idag hängde jag på klassiskt jibbervis i parken i Bräcke tillsammans med Linnéa, Fia och Tove, så med byxorna lite hängigare än vanligt och mittmonterade lagg begav vi oss baklängesåkande nerför transporten mot Bräcke. Där väntade nypistade hopp och hårda rails på att få orsaka blåmärken och smärta, och efter ett spårigt liftåk var vi uppe vid toppen av den röda hopplinjen. Med adrenalinet pumpandes i kroppen och de pösiga kläderna fladdrandes i fartvinden styrde jag i fullfart mot de väntande hoppen. En svag inbromsning för att reglera farten, ett rejält frånskjut, och jag befann mig i ett tillstånd av total frihet för några sekunder, där kroppen hängde fritt i luften, innan en hård landning slog kroppen tillbaka till verkligheten. Men känslan var fulländad, och medans endorfiner och adrenaliner minglade runt tillsammans, fortsatte jag vidare mot nästa hopp.

Tove (ovan) och Fia (nedan) är laddade.

Hela förmiddagen tillbringade vi bland hopp och rails, och i kombination med flertalet hårda krascher började kroppen (och magen) skrika efter mat, så jag och Tove tog en välbehövlig nachotallrik på Rautjoxa. Sen fortsatte vi vidare till den röda raillinjen, för att hajka lite rails á la Jon Olsson. Som rail gäller det att ge och ta; de tar dina stålkanter och belag, samtidigt som de ger dig blåmärken. Men eftersom det är så roligt så fortsätter man, trots allt. Tove som var nybörjare på rails, mottog lite snabba skidlärar tips av mig, innan vi tvingade iväg henne att möta det obamhärtiga stålet, men efter några åk lärde hon sig att glida lite lätt, trots att hon ibland behövde lite hjälp av stavarna för att ta sig fram.

Fia har fått stilen (ovan), medan Tove nog har lite kvar att jobba på (nedan).

I Bräcke handlar det mycket om kultur. För den oinsatte kan det tyckas vara en bunt ungdomar i pösiga kläder, goggles nedanför näsan och för korta stavar, som bara står och väntar och aldrig åker. Men för den som tillbringar mer tid i parken inser man att dessa jibberkids faktiskt står och laddar inför sin nästa "switch cork 720 nose mute", vilket jag tålamodigt förklarade för Tove. Samtidigt gäller det att vara mentalt stark, när man inser att 9 åringar faktiskt gör fetare trick än du själv.

Dagen avslutade vi med att åka lite half-pipe, och efter att ha droppat in och känt magen uppe i halsen, nöjde vi oss för dagen och åkte hem. Ambitiös som jag är lagade jag en kulinarisk italiensk middag; pestotortellini med kycklingfilé och pestosås. Med en kropp som värker av ansträngning och krascher tar jag igen mig lite, innan det är dags för filmkväll på Kläppen.

Några nya mössor

Här kommer några bilder på de två senaste mössorna jag virkat. Dessutom har jag beställt så tyglappar från internet, som jag ska sätta på de mössor jag gör.

Bildspecial från världscupen i Freestyle

Här kommer lite bilder från Världscupen i Freestyle som gick av stapeln i Slalombacken i Åre den 7-8 mars.

Lugnet efter stormen

Lugnet efter stormen. I dubbel bemärkelse. När jag vaknade idag hade snöstormen bedarrat och solen sprängde fram bakom Renfjället. Samtidigt hade även stormen i min kropp bedarrat, och efterlämnat sig en frisk men något stormskadad skidlärare. Annat var det ute. De stormvana träden stod snötyngda men stadigt mellan de enorma snödrivorna och den solgnistrande Åreskutan reste sig lika majestätiskt som alltid över dalen. Ute hägrade en tystnad som bara bröts av mina eftersläntrande hostattacker, och de trettio nya centimetrarna snö dämpade ljudet av mina fotsteg. Njutandes gick jag med min blåbärspajtyngda ryggsäck bort mot busshållsplatsen. Det här skulle bli en kanondag!

Sol som bränner, gnistrande nysnö och... kinseser. Jag vet, det sista passar inte riktigt in i bilden, men idag var helt enkelt annorlunda. Tillsammans med skidläraren Patrik tog jag mig an en grupp på 20 kineser, varav mer än hälften aldrig tidigare sett snö. Allt var upplagt för en underbar förmiddag. I äkta Snowroller-anda förklarade och visade jag tålmodigt skidans utseende, dess fram- respektive bakände och bindning. Sedan fortsatte jag med lektion ett: "How to put on the skiis properly". Det visade sig snart att detta skulle komma att ta merparten av hela lektionen, då, tro det eller ej, en grupp kineser kan finna det otroligt avancerat att sticka ner sin skidpjäxa i en binding. Hur som helst han vi under slutfasen av lektionen påbörja en övning som kan liknas vid stå på skidor, där vi testade att stillastående belasta de bägge skidorna. Genomsvettig efter en lång och tung, men ändå väldigt rolig, lektion begav jag mig in för att avnjuta min lunch, wok och blåbärspaj. Intressant sammanträffande med woken, men Ödet har en väg för oss alla, med eller utan skidor.

Efter en förmiddag som liknade mycket förutom skidskola, var det dags för en välförtjänt offpistguidning. Tillsammans med Peter och vår duktige gäst utforskade vi flera av Skutans mer eller mindre berömda offpistrepor, och efter tre timmar brände det förnöjande i låren. Med yterliggare en nöjd gäst i bagaget liftade jag med Gabriellas mögelluktande bil hem, där jag nu har installerat mig i soffan med en tallrik blåbärspaj. Ikväll blir det yterliggare en lugn kväll, men imorn ska jag förhoppningsvis gå på Sahara Hotnights på Country Club, om inte min hosta ställer till det igen.

Snöiga bilder från Ullån

Sjuk - framtidsplaner och virkade mössor

Så var stockholmsveckan äntligen slut, men tyvärr föll jag tillsammans med den. I torsdags insjuknade jag i halsfluss och hög feber, men då det inte fanns någon som kunde ta över mina lektioner på holländska var det bara att äta alvedon och bita ihop. Lyckligtvis fick jag en bra dag; först gav den första holländska gruppen mig en rejäl dricks, och sedan bjöd de andra holländarna mig på lunch på Bustamon. De äger flertalet restauranger i Amsterdam, och erbjöd mig faktiskt jobb där till sommaren, så nu har jag ännu fler alternativ att ha i åtanke. Så länge jag arbetade och var upptagen klarade jag mig bra från mitt sjuktillstånd, men när jag kom hem på eftermiddagen däckade jag totalt.

På lördagen vaknade jag upp genomsvettig och febrig, och trots febernedsättande tabletter vägrade såväl febern som halssmärtan att ge sig, vilket gjorde att jag valde att tillbringa dagen under ett täcke i soffan; kollandes på film och virkandes. Min virkteknik har verkligen förbättras den senaste tiden, och på några få dagar har jag gjort tre olika mössor som jag är väldigt nöjd med, varav en till Mats.

Även idag tar jag igen mig hemma, med utsikt upp mot Åreskutan och ett myller av glada skidåkare. För att inte helt ryckas ner i sjukhetens depression, försöker jag hitta lite olika alternativ inför sommaren. Sedan tidigare har jag redan sökt jobb som skidlärare på Nya Zeeland, men nu har jag även funnit några andra intressanta alternativ. På Lambok i Indonesien annordnas en två veckors surfcamp för vettigt pris, och på Kreta kan man gå bartenderkurs. Samtidigt låter jobb på en restaurang i Amsterdam inte helt fel heller; tid att upptäcka sitt fädernesland och utveckla sina språkkunskaper. Hur som helst, det är fortfarande ett tag kvar till sommaren, som tur är, så vad som händer återstår att se. Nu ska jag se till att övervinna denna elaka sjukdom, som idag dessutom berövat mig rösten, så att jag kan åka skidor snart igen.