Liten film

Här kommer en till bild från railandet vid ishallen, och en lite film jag klippt ihop från åkningen därifrån. Kort rail, dåligt väder och halvtaskig jibber ger ingen vidare action, men vi får hoppas att den ger lite skidkänsla i alla fall.

Filmen finns på http://www.youtube.com/watch?v=bu8U6A2lQF8

Foto: Janne Wrangberth

Regnigt railsession

Här kommer lite bilder från ett regnigt railsession vid Tranås Ishall. Blir lite mer åkning imorn på studiedan. Fler bilder och film kommer nog upp då!

Känslan av Åre

Det är första när man lämnat Åre som man inser dess storhet. När man bytt de osandade snöklädda vägarna mot torra, saltade vägbanor. När bergets massiva skugga inte längre mörklägger byn, utan husen istället störs av en fabriksskorstens smala skuggformation. Och när man tröttnat på alla välklädda människor och längtar efter underställ och svettlukt. Det är då man inser att Åre är så mycket mer än bara ett namn. Åre är en känsla, en kultur, en livsstil. Åre är allt som allt inte är.

Ett tåg rullar sakta in i den pittoreska svenskinspirerade alpbyn. Ett smutsigt tåglok är allt som påminner om att det finns en värld bortanför snö, kyla och varm choklad. Snart sprider sig ett myller av turister över den osandade perrongen; halkandes, svärandes och frenetiskt viftande efter taxi letar sig människorna bort från Station Åre till diverse lyxhotell och stugor. Men det är inte turismen som gör Åre till något alldeles extra. Inte heller lyxen, restaurangerna eller den Stureplansliknande shoppingen. Det är istället det primitiva säsongarlivet som erbjuder den där alldeles speciella känslan. Ensiffrigt kvadratmeterstora rum och lägenheter, nudlar och färdig gulaschsoppa, hemvirkade mössor och orakade ansikten. Det är det säsongarlivet innebär. Och så gemenskapen.

Det handlar om en kultur. En kultur som är annorlunda, men ändå hemtrevligt välbekant. För vissa. Det är en kultur där ålder mäts efter vad man upplevt och inte hur gammal man är. Det är en kultur där är alla är sig själva, utan att ens försöka. Det är en kultur där talesättet ”följ aldrig spår” inte bara gäller i offpisten. När surfingkulturen blommade upp under 50- och 60-talet lades grunden för de moderna livsstilssporterna. Men mycket har hänt sen dess. Skidåkningen har slitit sig loss från surfing och skateboard, och trots att kepsarna fortfarande är snevända och byxorna pösiga, finns en helt annan attityd. Gemenskap. Det handlar om en kultur. Det handlar om gemenskap.

Den genomsittlige säsongaren är individualist. Kulturen präglas av ett frihetstänkande som sällan återfinns i större grupper. Det är en kultur där impulsiviteten står högt; där framförhållningen sällan sträcker sig längre än till nästa öl. Surfrock, reggae, och RNB; den karakteristiska musikens drivande bas är metafor till livsinställningen. Flow. Fjäderlätt puder som stänker i ansiktet vid varje sväng, eller den lätt behagliga ruskänslan efter after skins fjärde öl; allt handlar om flow. Känslan av att allt flyter obehindrat. Känslan av en kultur.
Men varför uppkommer detta just i Åre? Gömmer bergets 890 höjdmeter en genväg till Nirvana, eller beror det bara på att avståndet till Pärleporten är kortare här? Nej, det beror nog bara på att berget inte dömer. Bara straffar. Atlantvindarnas råkalla kyla tvekar inte inför en Lyle & Scott tröja. Inte heller inför bakåtslickat hår, överklassdialekt eller Joakim von Anka liknande kassavalv. Allt som spelar någon roll är erfarenheten av dess kyla. Och att Högåsliften oftast ligger i lä. Atlantvindarna bryr sig varken om samhällsklasser, ålder och dialekt. Det gör inte heller Åre. Allt som spelar någon roll är vad man upplevt.

Det räcker att tänka på Åreskutans vita månlandskap, för att endorfinerna ska börja ställa upp sig på led. Hundratals klippor som formas på nya sätt varje år, tills hela berget liknar en enorm vuxen lekpark. Hundratals klippor och hundratals möjligheter. Adrenalinhöjande stup eller lekfullt välformade småknölar. Här finns något för alla. Här finns risker; risker man är beredd att ta just för att få uppleva risken. Allt är en del i vädrets noga genomtänkta formgivning.

Kanske är det närheten till naturen som till och med ger ateisten en känsla av att Gud är närvarande. När den röda morgonsolens strålar klyvs mot Renfjället, för att sedan färdas över dalgången och tillsist splittras mot rimfrostens tusentals vita fasetter. Det är precis vad Åre är. Soluppgångsglittrande mångfasetterat. Med strålar som kan färdas åt alla håll, och ändå brytas lika vackert mot nästa snöklädda yta. Om man upplevt en soluppgång, sett den blå himlen speglas i kompisens spegelglas, upplevt den fullkomliga tystnaden, det är då man känner att man blir ett med världssjälen. Flow. En känsla av att allt flyter obehindrat. Känslan av en kultur. Känslan av Åre.

Ny mössa

Nu är min tredje virkade mössa klar, så här kommer lite bild bevis. Om de är någon som vill ha en mössa, säg till!

Religiös i Östra

Det är när snöstormarna lagt sig, vinden mojnat och solen åter tittar fram, som man börjar älska Åre igen. Fyra dagars intensivt snöande hade lämnat efter sig ett knädjupt pudertäcke över de glesa björkskogarna runt Åreskutan, och soluppgångens röda ljus smekte oss när vi morgonpigga kämpade oss upp i backen. Efter ett uppvärmingsåk i ett manchesterrandigt Gästrappet, begav vi oss bort mot Tottskogen. Från dess topp hajkade vi sedan uppåt mot Lillskutan, för att sedan skråa vidare till en av rännorna ner mot Susabäcken. Men innan dess fick såväl jag som Mats smaka på pudret efter två hårda vurpor när vi droppade en klippa. Fem meters skranglig flygtur avslutades snabbt och plötsligt med en plattlandning och katapultfart framåt, med en elegant maglandning som resultat. Efter dessa minst sagt lyckade drop, la vi de första korta svängarna ner för den smala rännan, med pudersprut till midjan som följd. Ingen dålig start på dagen.

Offpist är intensivt och underbart roligt. Men ingen bil kan köra utan bensin, så vid lunchtid laddade vi batterierna med Gulashsoppa på Rautjoxa, innan vi hörde rykten om att Olympiagondolen skulle öppna. Därför slängde vi snabbt i oss resten av maten, innan vi begav oss bortåt. VM8:an upp, Olympiagondolen upp, och vips så befinner man sig på Skutan på väg mot Östra Ravin.

Östra Ravin är något alldeles extra. Ingången domineras av en enorm hängdriva, med drop på mellan 3 och 20 meter höga, sluttningen under den är extremt brant och minst lika lavinfarligt, och ravinens botten består uteslutande av enorma stenar som har fler repade skidbelag på sitt samvete än Team Sportia. Trots alla dessa orosmoment bjuder Östra på grym skidåkning, särskilt när dess sluttningar pryds av stora mängder nysnö. Glada i hågen gick jag och Mats på skrå, för att sedan bege oss nerför Mårtens brant. Med härliga snösprut och stora svängar styrde vi skidspetsarna mot Östra Ravinen, med stora orörda snöfält framför oss. På vägen ner körde vi dessutom om hip hoparen Petter. Ingången till ravinen är som sagt brant; väldigt brant, och när man står vid kanten ser man inget annat än ett ändlöst stup. Så det var först när vi brett leende kastade oss ner som vi upptäckte de enorma snömängder som samlats i sluttningen. Med snö som sprutade oss upp till axlarna och hår som slängde utanför hjälmen, pumpade vi hela ingången till ravinen, innan våra mjölksyresrpängda lår tvingade oss att vila.

Vi hann ner till WC liften lagom tills den stängde, och sen var det bara att bege sig hem direkt för att packa. Livet är fullt av kontraster: idag körde jag Östra Ravin och imorn går jag i skolan. Det är då det är tur att man fått ett sista åk man kan leva på i veckor; det är nästan så att man blir religiös...

Det är svårt att åka skidor när man är kobent

Efter några dagars skrivkramp har jag nu återigen greppat pennan (tagentbordet) och uppdaterat min blogg. Trots en flera dagar lång snöstorm i Åre, har de senaste dagarna vart varma. Då jag inte har haft så mycket jobb på ett tag på grund av de dåliga vädret, har jag hjälpt mina Skistar kollegor med deras grupper, gratis. Detta har dock resulterat i att jag nu är hela skidskolans holländska tolk, och även har blivit erbjuden att jobba extra för Skistar. Inte dumt alls. I torsdags hjälpte jag Fia med hennes grupper, och hela dagen blev minst ut sagt ett äventyr. Först fastnade en av hennes elever i ankarliften, och jag fick agera Superman, genom att kasta mig runt honom, släpas med några meter, för att tillslut lyckas dra loss honom och sen glida ner för hela branten. Den något chockade Fia tyckte dock att jag var dagens hjälte. I hennes nästa grupp lyckades en tjej trilla och spräcka läppen, och innan kaoset var över den dan, avrundades det med att en liten kille kissade ner sig. Visst är det underbart att jobba gratis med kiss, olyckor och snöstorm?

Igår var det skidskoleavslutning för alla barngrupper, och därför anordnades en liten tävling. Där gjorde jag dagens insats och var Milko kossa, en stor dräkt. I denna koliknande bastu gled jag sedan runt med en ström av barn springades efter mig som ville krama kossan. Eftersom man inte såg någonting alls var det ganska svårt att undvika att springa omkull barnen, men det gick bra. Och för att utmana ödet lite mer åkte jag bort till Bräcke (parken) och testade lite rails. Men det är svårt att åka skidor när man är kobent...

På eftermiddagen var det dags för den sedvanliga after skin på The Black Sheep, tillsammans med övrig skidskolepersonal och billig öl. Efter att sedan ha bytt om och lagat mat åkte jag och Linnea bort till Fias lägenhet på Torpet, där de va förfest tillsammans med lite folk från Skidlärarlinjen. Sen tog vi hissen upp en våning till en annan fet lägenhetsfest, innan vi fint smet före kön på Bygget och rockade loss resten av kvällen. Och för att göra kvällen ännu mer lyckad fick jag hjälpa Linnea att smita från en påträngande kille. Hyfsat kul!

Nu ska jag först trotsa oredan i mitt rum med städning, och sen snöstormen ute. Får se om jag kommer på skidor idag.

Gott Nytt År(e)!

Nu var det gamla året 2007 slut och det nya är nyfött; välkommen till världen 2008! Då det känns som om tiden bara går fortare och fortare gäller det att hinna med så mycket som möjligt för att inte hamna efter i långdistansloppet. Det är med de tankarna jag väljer att äntra det nya året, som ska bli det bästa hittils. Att man har så mycket roliga upplevelser framför sig gör att det nya året känns kortare än nånsin.

Nyårsfirandet då. Nyårsafton verkar ju vara nåt viktigt för många, så för en gångs skull gäller det bara att falla in i ledet och hålla käft. Med om jag ska tala rakt ur hjärtat är nyårsafton bara ytterligare en festkväll i mängden; den enda skillnaden är väl egentligen att himlen ska lysas upp av såväl fyrverkerier som champange. Men back to buisness: för första nyårsaftonen i mitt liv började jag dagen med att åka skidor. På morgonen var vi sista dagen med de holländska barnen. Lektionen med flickorna var ett äventyr från början till slut. I Rödkullen letade vi svenska snölejon i skogen, sen kollade vi in i lifthuset vid VM8:an och räknade knappar. Där väntade vi på rockgondolen, en pimpad gondol med neonljus och rockmusik, något de självklart tyckte var oerhört spännande. Dom tyckte de var tråkigt att de inte fick åka med mig mer, och en av dem gav mig en enkrona som tack för att jag var så snäll. Min första dricks.

Efter lunch var jag äntligen ledig, och hann åka lite skidor själv. I skogen vid Rödkullen kunde vi åka vristhögt puder och leka lite genom att droppa klippor och hoppa över (eller in i) träd. Efter några åk, och flera vurpor, begav jag mig hem till Ovalen för att förbereda nyårsfirandet. Tillsammans med tjejer och killar från restaurangen Rautjoxa, började vi kvällen med mat från Broken. Sen åkte vi bort till Kläpppen, där en meganyårsfest väntade. Kvällen var trevlig och champangen god, och trötta åkte vi hem runt halv 3, då så gott som alla skulle jobba på morgonen. Själv blev det ingen lektion för mig, som först bestämt, så därför ligger jag nu tacksamt och skriver det här.

Erik.

Lina och Sofia.

Till alla som läser det här (troligtvis bara jag själv) vill jag dels önska ett gott nytt år, men samtidigt passa på att ge er ett tips inför året. Ta vara på alla chanser ni får, och var kreativa! För mig har det slutat med att halva vårterminen tillbringas på snö. Vart kommer det sluta för er?