Det är när snöstormarna lagt sig, vinden mojnat och solen åter tittar fram, som man börjar älska Åre igen. Fyra dagars intensivt snöande hade lämnat efter sig ett knädjupt pudertäcke över de glesa björkskogarna runt Åreskutan, och soluppgångens röda ljus smekte oss när vi morgonpigga kämpade oss upp i backen. Efter ett uppvärmingsåk i ett manchesterrandigt Gästrappet, begav vi oss bort mot Tottskogen. Från dess topp hajkade vi sedan uppåt mot Lillskutan, för att sedan skråa vidare till en av rännorna ner mot Susabäcken. Men innan dess fick såväl jag som Mats smaka på pudret efter två hårda vurpor när vi droppade en klippa. Fem meters skranglig flygtur avslutades snabbt och plötsligt med en plattlandning och katapultfart framåt, med en elegant maglandning som resultat. Efter dessa minst sagt lyckade drop, la vi de första korta svängarna ner för den smala rännan, med pudersprut till midjan som följd. Ingen dålig start på dagen.
Offpist är intensivt och underbart roligt. Men ingen bil kan köra utan bensin, så vid lunchtid laddade vi batterierna med Gulashsoppa på Rautjoxa, innan vi hörde rykten om att Olympiagondolen skulle öppna. Därför slängde vi snabbt i oss resten av maten, innan vi begav oss bortåt. VM8:an upp, Olympiagondolen upp, och vips så befinner man sig på Skutan på väg mot Östra Ravin.
Östra Ravin är något alldeles extra. Ingången domineras av en enorm hängdriva, med drop på mellan 3 och 20 meter höga, sluttningen under den är extremt brant och minst lika lavinfarligt, och ravinens botten består uteslutande av enorma stenar som har fler repade skidbelag på sitt samvete än Team Sportia. Trots alla dessa orosmoment bjuder Östra på grym skidåkning, särskilt när dess sluttningar pryds av stora mängder nysnö. Glada i hågen gick jag och Mats på skrå, för att sedan bege oss nerför Mårtens brant. Med härliga snösprut och stora svängar styrde vi skidspetsarna mot Östra Ravinen, med stora orörda snöfält framför oss. På vägen ner körde vi dessutom om hip hoparen Petter. Ingången till ravinen är som sagt brant; väldigt brant, och när man står vid kanten ser man inget annat än ett ändlöst stup. Så det var först när vi brett leende kastade oss ner som vi upptäckte de enorma snömängder som samlats i sluttningen. Med snö som sprutade oss upp till axlarna och hår som slängde utanför hjälmen, pumpade vi hela ingången till ravinen, innan våra mjölksyresrpängda lår tvingade oss att vila.
Vi hann ner till WC liften lagom tills den stängde, och sen var det bara att bege sig hem direkt för att packa. Livet är fullt av kontraster: idag körde jag Östra Ravin och imorn går jag i skolan. Det är då det är tur att man fått ett sista åk man kan leva på i veckor; det är nästan så att man blir religiös...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar