Känslan av Åre

Det är första när man lämnat Åre som man inser dess storhet. När man bytt de osandade snöklädda vägarna mot torra, saltade vägbanor. När bergets massiva skugga inte längre mörklägger byn, utan husen istället störs av en fabriksskorstens smala skuggformation. Och när man tröttnat på alla välklädda människor och längtar efter underställ och svettlukt. Det är då man inser att Åre är så mycket mer än bara ett namn. Åre är en känsla, en kultur, en livsstil. Åre är allt som allt inte är.

Ett tåg rullar sakta in i den pittoreska svenskinspirerade alpbyn. Ett smutsigt tåglok är allt som påminner om att det finns en värld bortanför snö, kyla och varm choklad. Snart sprider sig ett myller av turister över den osandade perrongen; halkandes, svärandes och frenetiskt viftande efter taxi letar sig människorna bort från Station Åre till diverse lyxhotell och stugor. Men det är inte turismen som gör Åre till något alldeles extra. Inte heller lyxen, restaurangerna eller den Stureplansliknande shoppingen. Det är istället det primitiva säsongarlivet som erbjuder den där alldeles speciella känslan. Ensiffrigt kvadratmeterstora rum och lägenheter, nudlar och färdig gulaschsoppa, hemvirkade mössor och orakade ansikten. Det är det säsongarlivet innebär. Och så gemenskapen.

Det handlar om en kultur. En kultur som är annorlunda, men ändå hemtrevligt välbekant. För vissa. Det är en kultur där ålder mäts efter vad man upplevt och inte hur gammal man är. Det är en kultur där är alla är sig själva, utan att ens försöka. Det är en kultur där talesättet ”följ aldrig spår” inte bara gäller i offpisten. När surfingkulturen blommade upp under 50- och 60-talet lades grunden för de moderna livsstilssporterna. Men mycket har hänt sen dess. Skidåkningen har slitit sig loss från surfing och skateboard, och trots att kepsarna fortfarande är snevända och byxorna pösiga, finns en helt annan attityd. Gemenskap. Det handlar om en kultur. Det handlar om gemenskap.

Den genomsittlige säsongaren är individualist. Kulturen präglas av ett frihetstänkande som sällan återfinns i större grupper. Det är en kultur där impulsiviteten står högt; där framförhållningen sällan sträcker sig längre än till nästa öl. Surfrock, reggae, och RNB; den karakteristiska musikens drivande bas är metafor till livsinställningen. Flow. Fjäderlätt puder som stänker i ansiktet vid varje sväng, eller den lätt behagliga ruskänslan efter after skins fjärde öl; allt handlar om flow. Känslan av att allt flyter obehindrat. Känslan av en kultur.
Men varför uppkommer detta just i Åre? Gömmer bergets 890 höjdmeter en genväg till Nirvana, eller beror det bara på att avståndet till Pärleporten är kortare här? Nej, det beror nog bara på att berget inte dömer. Bara straffar. Atlantvindarnas råkalla kyla tvekar inte inför en Lyle & Scott tröja. Inte heller inför bakåtslickat hår, överklassdialekt eller Joakim von Anka liknande kassavalv. Allt som spelar någon roll är erfarenheten av dess kyla. Och att Högåsliften oftast ligger i lä. Atlantvindarna bryr sig varken om samhällsklasser, ålder och dialekt. Det gör inte heller Åre. Allt som spelar någon roll är vad man upplevt.

Det räcker att tänka på Åreskutans vita månlandskap, för att endorfinerna ska börja ställa upp sig på led. Hundratals klippor som formas på nya sätt varje år, tills hela berget liknar en enorm vuxen lekpark. Hundratals klippor och hundratals möjligheter. Adrenalinhöjande stup eller lekfullt välformade småknölar. Här finns något för alla. Här finns risker; risker man är beredd att ta just för att få uppleva risken. Allt är en del i vädrets noga genomtänkta formgivning.

Kanske är det närheten till naturen som till och med ger ateisten en känsla av att Gud är närvarande. När den röda morgonsolens strålar klyvs mot Renfjället, för att sedan färdas över dalgången och tillsist splittras mot rimfrostens tusentals vita fasetter. Det är precis vad Åre är. Soluppgångsglittrande mångfasetterat. Med strålar som kan färdas åt alla håll, och ändå brytas lika vackert mot nästa snöklädda yta. Om man upplevt en soluppgång, sett den blå himlen speglas i kompisens spegelglas, upplevt den fullkomliga tystnaden, det är då man känner att man blir ett med världssjälen. Flow. En känsla av att allt flyter obehindrat. Känslan av en kultur. Känslan av Åre.